Now Reading
”Uno spelar i fönstret”
KAMPANJPRIS! Få Maia i brevlådan i tre månader – betala endast 100 kronor! Prenumerera här!

”Uno spelar i fönstret”

  • ”Uno spelar i fönstret” – så kan det stå på anslag i hissar och trappuppgångar i den bostadsrättsförening Uno Hansson bor. I sin lägenhet har Uno en fransk balkong och det är där han står med sitt dragsspel och spelar för grannarna som sitter i trädgården nedanför och lyssnar eller sjunger med.

Uno som passerat de 90 är pigg och levnadsglad. Väckarklockan ringer klockan sex på morgonen – som den alltid har gjort. Då stiger han upp, gör sig redo för dagen, kokar sin havregrynsgröt och tar sedan den sedvanliga promenaden på några kilometer. Maia hälsar på hos Uno och frågar: Vad gör du sedan hela långa dagen?

– Allt möjligt. Nu i coronatider är det svårt att hälsa på vänner men vi ses ute, och här i vår fina trädgård träffas vi väldigt ofta. Blir förstås svårare nu när kylan kommer. Men jag har ju musiken framför allt, svarar Uno.
 
Uno är infödd Trollhättebo och båda föräldrarna var musikaliska. Pappan spelade dragspel och mamman gitarr – båda på gehör, en gåva som Uno ärvt. Redan som 3-åring lär Uno ha gått omkring på gårdarna runt omkring hemmet och spelat cittra. Han berättar att han inte hade många år på nacken när han själv stämde instrumentet. När han som 14-åring fick sitt första dragspel visade han direkt sin kapacitet och föräldrarna kostade på honom privatlektioner för kyrkans kantor som lärde Uno att spela efter noter. Någon musikskola fanns inte i kommunen då.
 
Men att leva på musiken var inget alternativ. Efter avslutad folkskola gick Uno bland annat i Nohabs yrkesskola i fyra år. Han stannade på Nohab en tid, först som verktygsfilare, sedan i Nohabs kanontillverkning och tryckpressar och fortsatte därifrån till DN:s tryckeri i Stockholm. Så småningom – efter pedagogisk utbildning och tjänster på olika håll i Sverige – hamnade han som yrkeslärare på Arthur Lundkvistskolan i Trollhättan och verkade där fram till pensioneringen.
 

Uno med sin dirigentpinne vid köksbordet.
 
Detta var en liten del av Unos rika liv men det allra största intresset genom livet har som sagt varit musiken. Han visar Maia dirigentpinnen som han använder varje dag. Nu har han ingen egen orkester att dirigera men musik finns på radion och teven, och han har hittat den franskspråkiga tevekanalen Mezzo som är ”specialiserad på konst/klassisk musik, opera, balett, folkmusik, jazz och världsmusik”. Orkestrarna spelar och hemma i sitt vardagsrum dirigerar Uno! Kan inte vara bättre. Men han dirigerar ”live” också; i fjol var han gästdirigent vid en konsert i Missionskyrkan i Trollhättan. Men nu är det ju inga konserter någonstans i staden längre på grund av pandemin.
 
Under samtalet förvånas Maia över att Uno behärskar ett så stort antal instrument och på frågan vilka svarar han:
– Ja det är många: cittra, dragspel, piano, fagott, basun, althorn, orgel, horn, cymbal – och några till. Dragspelet har varit huvudinstrumentet och alltid viktigt, men nu orkar jag inte hålla det någon längre stund och det känns trist.
 
Det stora dragspelet står nu på golvet bredvid hans elpiano men sälja det vill han inte.
 
Under många decennier var Uno engagerad i stadens musikliv, var medlem i tre orkestrar, var ledare i Andreaskyrkans musikkår och deltog varje vår i Musikens Dag i Trollhättan – en promenad på över en mil med tre musikkårer. Vid en av marscherna spelade han Tapto 37 gånger. Under de första årens marscher spelade Uno horn, sedan cymbal och de sista tio åren var han tamburmajor. År 1982, då han hade gått i paraden i 37 år, fick han Musikens Dags-pokalen men han fortsatte förstås i många år till.
 
När Uno börjar berätta om alla sina resor som musiker hejdar Maia honom och ber att få återkomma. De behöver en egen artikel i ett kommande nummer.

 

 
Text: Birgitta Markendahl

© 2020 ALL RIGHTS RESERVED - MAïA .