Now Reading
Polarisering – ett begrepp i tiden

Polarisering – ett begrepp i tiden

  • Ett begrepp som diskuterats flitigt under de senaste veckorna är polarisering. Hela debatten tog sin början i samband med stormningen av Kapitolium i Washington DC, då Trumpsupportrar – påhejade av bland andra presidenten själv – intog delar av byggnaden som inhyser både senaten och representanthuset. Redan dagen efter händelsen började det talas om att de påföljande diskussionerna skulle komma att leda till en ökad polarisering av den offentliga debatten.

Samma sak hände i Sverige. Många ansåg att det nu var viktigare än någonsin att välja sina ord med omsorg. Två skribenter på den nystartade tidningen Bulletin gjorde omtalade uttalanden. Den ena beskrev våldsverkarna i Washington som 20-åriga killar i mysbyxor som ville ta selfies, den andra antydde att stormningen åtminstone delvis berodde på – eller var i paritet med – att man infört vissa könsneutrala begrepp i det amerikanska representanthuset. Den som menade att angreppet var farligt gjorde detta enbart i syfte att demonisera denna folkrörelse som egentligen bara ville demonstrera. Polarisering således.

Diskussionen har kommit att vidgas till att omfatta även ”vanliga” politiska diskussioner och har därigenom satt fingret på en väsentlig förändring som skett relativt snabbt under de senaste åren. Den tidigare så omdiskuterade åsiktskorridoren – det åsiktsutrymme som ses som socialt accepterat – har förskjutits så till den milda grad att människor som ser sig som liberala, bland andra många centerpartister, numera placeras till vänster på den politiska skalan. Det finns förvisso gemensamma nämnare mellan exempelvis Vänsterpartiet och Centerpartiet, men det allra mesta skiljer sig åt. I själva verket tycks åsiktskorridoren ha förflyttats bara delvis. Det som förenar de partier som numera ses som delar av vänstern är nämligen det faktum att de är uttalat antinationalistiska och antirasistiska. Det är också dessa som nu anklagas för att polarisera debatten – de tar ju tydligt avstånd från såväl Trumpsupportrar som Sverigedemokrater. Bara genom att stå fast vid väletablerade åsikter anklagas de alltså nu för att bidra till att skapa en ökad distans mellan de politiska polerna.

 
DN:s Erik Helmersson skrev i förra veckan en ledare om just detta. Hur delar av högern i flera år sökt sig så mycket till rent rasistiska tongångar – det ger ju så mycket likes – att det kommer att leda till att många konservativa och liberaler inte längre känner sig hemma i sina egna partier. Det finns flera företrädare för exempelvis Moderaterna som helt anammat såväl språkbruk som kommunikationssätt från den del av onlinekulturen som huserar både Sverigedemokraterna och Donald Trump. Det är ett sätt att kommunicera som uteslutande handlar om polarisering. Responsen på hans ledare var intressant för den som vill se vilket läger som polariserar mest.

 
Här har den svenska högern en del att fundera över. Den som anser att antirasism är en vänsterståndpunkt menar alltså att samtliga borgerliga partier egentligen var vänsterpartier för bara några år sedan. Att man helt överlåter antirasismen till ”vänstern” samtidigt som man placerar sig själv åt höger på skalan leder ofrånkomligen till intressanta – och skrämmande – slutsatser.

© 2020 ALL RIGHTS RESERVED - MAïA .