Now Reading
”Man tror inte det ska ske i ett land som kandiderar till EU” – utmaningar och utbyten i Nordmakedonien

”Man tror inte det ska ske i ett land som kandiderar till EU” – utmaningar och utbyten i Nordmakedonien

  • Kvinnor som får föda barn rakt på fabriksgolvet. Lönekuvert som också innehåller skuldsedlar. Rädsla för att förlora jobbet på fläcken. Det är vardagen för textilarbetande kvinnor i EU-kandidatlandet Nordmakedonien. Men det finns en organisation som jobbar för förbättrandet av kvinnornas tillvaro, och de gör det med hjälp av svenska kontakter: Palmecenter är med och fungerar som en länk mellan arbetarna på fabriksgolvet och politikerna i huvudstaden Skopje.

Roshan Rydell jobbar på Palmecenter, där han ser till att medlemsorganisationer är med och engagerar sig i verksamheten och lägger upp planer för hur de kan jobba med organisationer i andra länder.
 
Hur startade det nordmakedonska samarbetet?
– Vi pratade först med den icke-statliga organisationen Glasen Tekstilec, sen bjöd vi in Handelsanställdas förbund i Gävle som har en facklig erfarenhet. Vi sammanför svensk arbetarrörelse med andra grupper, i det här fallet de som jobbar i detaljhandeln med de som jobbar på textilfabriker i Nordmakedonien.
 
Roshan Rydell berättar att det ofta är äldre kvinnor som jobbar på fabrikerna som har svårast att bli hörda. Glasen Tekstilec försöker ändrar på det, dels genom de fackliga strukturer som finns, men också utanför facket.
– Det är ett arv efter Tito och Jugoslavien. Facken är ofta gammeldags organisationer som inte alltid är öppna, och det förekommer korruption. De vi pratade med satt i en gammal nedgången byggnad i Skopje och visste inte riktigt vad de skulle göra som fack.
 

Kristina Asteva vad med och startade den icke-statliga organisationen Glasen Tekstilec. Foto: Handelsanställdas förbunds Facebooksida
 
Palmecenter åkte ned tillsammans med Handelsanställdas förbund i Gävle och var inte välkomna på fabrikerna. Istället träffade de ett 20-30-tal kvinnor långt inne på en restaurang. Där visade kvinnorna upp bevis. Bevis på att trots att deras minimilön har höjts, kräver arbetsgivarna tillbaka en del av mellanskillnaden från arbetarna. Hundra denar, som är den nordmakedonska valutan, är ungefär 16 kronor.

– Och de visade sin lönespecar där det står att de ska få ut 3500 denar, men också en handskriven lapp att de ska ta ut tusen från bankomaten och ge tillbaka, annars får de inte behålla jobben. Det sker systematiskt varje månad, och utan fack har de svårt att höras. Fabriksägarna äger ofta hotell och fastigheter, har stor makt och spelar ut kvinnorna mot varandra.

 
Kvinnorna på textilfabriken berättade också om hur de inte får ledigt ens för att föda barn, och att det har hänt att barn fötts på fabriksgolvet.

– Man tror inte det ska ske i ett land som kandiderar till EU, säger Roshan Rydell.

 
Nordmakedoniens flagga. Foto: Skopp/Gabbe
 
Men Kristina Asteva, som varit med och startat Glasen Tekstilec, är inte Roshan Rydell, ”en kvinna som inte backar”.

– Kristina har varit en hjälte och arbetarna vänder sig till henne 24 timmar om dygnet, men fabriksägare och högerpartiet ser henne som en sten i skon.
 

Zoran Zaevs socialdemokratiska regering är mer vänligt inställda, och via bland annat Palmecenter har Glasen Tek fått en direktkanal till regeringen.

– Sist vi var där hade vi arbetsmarknadsministern på lunch, som fick höra på det som kvinnorna på fabriksgolvet upplever. Sen är det upp till politiken att följa upp det i lagarna. Det har blivit bättre för många, det finns fler lagar och många arbetsgivarna har fått backa från vissa förbrytelser. Men det är viktigt att arbeta vidare. Kapitalet rör sig fritt över gränser, det måste också till facklig organisation.


 

© 2020 ALL RIGHTS RESERVED - MAïA .