Now Reading
”Jag kände att jag måste göra nåt”
KAMPANJPRIS! Få Maia i brevlådan i tre månader – betala endast 100 kronor! Prenumerera här!

”Jag kände att jag måste göra nåt”

  • Klimatpsykologerna är en samling legitimerade psykologer som har valt att rikta in sig och lyfta klimatfrågor på ett mellanmänskligt och vetenskapligt plan. På sin hemsida skriver de att de ”arbetar med de mänskliga, psykologiska och beteendemässiga aspekterna kring hur vi agerar i relation till miljön och klimatkrisen; varför vi gör som vi gör, eller kanske framförallt varför vi inte gör mer än vi gör. Men också hur vi kan förändra oss, göra mer”.

Tidningen Maia har intervjuat Kali Andersson, en av talespersonerna för organisationen som berättat mer om deras verksamhet, projekt, om generationsengagemang och klimatångest.

J: Hur kom er gruppkonstellation till och när föddes klimatpsykologerna?

K: Jag, Frida Hylander och Kata Nylén var de som bildade Klimatpsykologerna. Jag hade pluggat i Uppsala, de i Lund. Vi tre kände inte varandra sen innan, men de två gjorde det. För min egen del började engagemanget 2015. Jag kände att jag måste göra nåt, att jag inte bara kan sitta och hjälpa patienter när vi har en värld som håller på att förfalla. När det pågår en långsam katastrof. Vi hittade varandra via en Facebookgrupp för klimatintresserade psykologer 2017. Därefter fick vi ganska snabbt ett bokkontrakt och började skriva ihop. Sedan dess har vi gjort föreläsningar, hållit på med folkbildning, drivit workshops och organisationsrådgivning. Paula är vårt fjärde tillskott i gruppen och är mest erfaren av oss. Hon var dessutom med och startade miljöpartiet när det begav sig. Vi är fyra som är med i organisationen, men vi samarbetar med massor av andra människor.

J: Hur ser ni på partipolitik och ideologi? Tar ni partipolitisk ställning eller är ni neutrala?

K: Partier får gärna konsultera oss om de vill det och då har vi inga begränsningar. Hittills är det bara partier med mer uttalat grön agenda som har konsulterat oss och det har känts bra.

Kali Andersson, Klimatpsykologerna. Foto: Joakim Andrén

J: Vad får man för nyckelinsikter som legitimerad psykolog som kan vara nyttiga att tillämpa i klimatarbete och aktivism som andra yrken kanske inte tillför?

K: Naturvetenskapen har ju dominerat forskningen. Där ser vi att vi har tagit fram viktiga kunskaper, men vi anser att det är viktigt hur man kommunicerar den. Människor har också ett psyke som hindrar oss från att ta till sig information och det är där vi kommer in. Vi tar i beaktning hur mänskliga psyken ser ut snarare än att hoppas på att människor så småningom ska ändra sina beteenden med hjälp av information. Hur bearbetar man sina tankar och känslor som inte står i vägen för handling? Hur kan vi få varandra att agera? Vi ser att många människor hamnat i en psykologisk fälla som kallas för ”moraliskt rättfärdigande”, vilket innebär att man känner att man gjort sitt för att man gjort nåt litet. Man underskattar det man inte har gjort och överskattar det man har gjort. När fokus hamnar på sopsortering och plastpåsar – i kontrast till det som behöver hända – leder det till ganska små förändringar. Vi vill hjälpa många att tänka större.

J: Vad använder ni för metoder för att få fram ert budskap och vad skulle ni säga är ert huvudsakliga budskap?

K: Det gör vi genom folkbildning och genom att hjälpa organisationer tänka mer storskaligt. Det gör vi ganska mycket genom workshops och genom att komma ut till ställen och coacha. Vi har drabbats av något slags ”Corona-lågvatten” på sistone. Det har varit svårt att få tid. Vi har haft andra projekt. Däremot har det börjat komma igång igen nu. Man kan säga att vi läser forskningsrapporter, sammanfattar den och coachar folk kring hur de ska använda den i praktiken.

J: Vad har ni fått för respons på ert arbete, hur har ert engagemang tagits emot?

K: Det har varit väldigt mycket positivt. Väldigt få har blivit provocerade. Istället har många reagerat med ett slags ”jaha, det är därför vi kört fast”. Det har varit en lättnad och uppmärksamheten har varit jättefin.

J: Ni har medverkat i två böcker, delvis i antologin ”Vad håller ni på med?” samt varit författare till fackboken ”Klimatpsykologi”. Hur skiljer dessa sig åt. Klimatpsykologi är väl ett ganska säreget och nytt forskningsområde?

K: Antologin har inte vi varit redaktörer för, utan vi har bara skrivit ett kapitel av den. Många andra författare har medverkat där. I Klimatpsykologi har vi tittat på forskningen och sammanfattat den. Det var nog den första boken som kom ut på svenska som inte var en torr kurslitterär engelsk bok. Vi har försökt skriva en bok som tilltalar både forskare och gymnasieelever. Det ska vara lättläst, men viktigt.

Klimatpsykologerna Frida, Kata och Kali, författare till boken ”Klimatpsykologi – Hur vi skapar hållbar förändring”. Foto: Karin Boo

J: Vad skulle ni påstå är den största diskrepansen mellan ungas och äldres inställning till klimatet och klimatångest?

K: Vi ser väldigt många unga som oroar sig mycket. Många unga vet inte hur de ska hantera de starka känslorna som uppstår kring det här. Fler ungdomar behöver hjälp. Det finns väldigt mycket kraft i dem, de är väldigt öppna, de som vi träffar. De är så drivna! Äldre kan vara lite fast i sina hjulspår, men det finns faktiskt många äldre som är aktiva och bryr sig. Jag har träffat många som varit kanske 65+ och som fått en insikt där man tänkt ”oj vad lämnar jag för värld egentligen? Det här är inte det jag vill lämna efter till nästa generation”. Man känner att man vill avsluta sitt liv på ett värdigt sätt.

J: Hur tänker ni kring ungdomar som tampas med klimatångest, riskerar de att bli en traumatiserad generation? Det vill säga, kan vår tids unga riskera att drabbas av posttraumatisk stress eller andra åkommor som skulle kunna genomsyra deras vardag och handlingskraft?

K: Det pratas i nuläget om att forska på något som kallas för ”pretraumatisk stress”. Det kan beskrivas som något man lider av när man väntar på ett trauma. Det är ingen riktig diagnos än, men det finns förslag på att forska på det. Med pretraumatisk stress får man lättare att föreställa sig skräckscenarion, har mycket oro, ångest, kort stubin och andra symptom som påminner om PTSD. Man kan även få svårt att koncentrera sig.

J: Slutligen, om du fick ge Maias läsare ett enda klimatrelaterat tips, vad skulle det vara?

K: Mitt bästa tips är att sluta se sig själv som en ensam individ med allt på dina egna axlar. Våra vardagsval är viktiga, men det viktigaste är att vi går samman och gör saker i stor skala.

 

 
Text: Jana Paegle

© 2020 ALL RIGHTS RESERVED - MAïA .