Now Reading
Ebba Busch – när populismen
KAMPANJPRIS! Få Maia i brevlådan i tre månader – betala endast 100 kronor! Prenumerera här!

Ebba Busch – när populismen

  • ”Analfabetismen är utbredd (för svenska förhållanden) och somalierna har inte samma tradition av skriftlig information eller av medicin.” Så skrev Kristdemokratledaren Ebba Busch i en debattartikel som publicerades i Aftonbladet. Hon använde begreppet ”kulturspecifika orsaker” när hon sökte förklaringar till den oproportionerliga spridningen av coronaviruset bland svensksomalier. Vid flera tillfällen har hon kritiserat Socialdemokraterna för Sveriges relativt höga antal döda som varit smittade av coronaviruset. (Åsikterna i artikeln är skribentens egna)

Att sitta i opposition som politiker kan vara ett seriöst uppdrag. Det kan handla om att presentera sina alternativa lösningar på de problem som landet står inför, men samtidigt visa förståelse för att den som faktiskt innehar regeringsmakten för tillfället står inför en svår uppgift. Att den som är statsminister försöker göra sitt bästa ifrågasätts inte – den nivå av politisk ambition som krävs för att vinna statsministerposten slocknar självklart inte när man nått detta delmål. Avlägset minns man hur äldre tiders opposition presenterade sin alternativa budget – skuggbudgeten – och samtidigt berättade hur man själv skulle ha drivit politik om man haft makten.

Men det finns också ett simplare sätt att bedriva opposition. Det kan räcka med att klaga på den som har makten – bara att göra det antyder att man själv skulle agerat på ett mycket bättre och lämpligare sätt. Den som svartmålar sin motståndare mest är också den som är minst svartmålad när det är dags att släppa penslarna. Det är denna strategi som gett upphov till benämningen missnöjesparti för sådana partier som vinner sina framgångar uteslutande på att klaga på sakernas tillstånd. Ebba Busch tycks vara mycket förtjust i denna typ av oppositionsarbete. Varvat med klagomål på den sittande regeringen presenterar hon förslag som går stick i stäv med forskning på de aktuella områdena. Det kan vara hårdare straff för att minska brottslighet, det kan vara slopad hemspråksundervisning för att underlätta integration. Det spelar inte så stor roll för Ebba – det viktigaste är att positionera sig och i skymundan blinka skälmskt till de väljare som är allra mest missnöjda med den S-märkta regeringens politik: de Sverigedemokratiska väljarna.
 
Om dessa väljare ser hur mycket hon kritiserar den sittande regeringen måste de tolka det som att hon vill samma som de vill och att hon är modig som ”säger som det är”. Om hon kastar ur sig populistiska och verkningslösa förslag för att komma till rätta med samhällsproblem visar hon att hon delar både deras problemformulering OCH vill se samma lösning som de vill. Det enda problemet med denna strategi – ur ett kristdemokratiskt politiskt perspektiv – är såklart att det redan finns ett sådant parti. Originalet, Sverigedemokraterna, har ett flera gånger större väljarstöd än hennes eget parti. Åtminstone om man ska tro på opinionsundersökningar.
 
Så var det då det här med att klaga på andras agerande. Att spridandet av coronaviruset var så stort i den svensksomaliska gruppen var svensksomaliernas fel, då deras kultur helt enkelt är sådan att den gynnar smittspridning. Att så många äldre dog av coronaviruset i Sverige var Socialdemokraternas fel, då de medvetet gjorde dåliga val och underlät att skydda denna svaga och värnlösa grupp.
 
Det finns fler som tycker som hon, och det står såklart var och en fritt att tycka som man själv bedömer lämpligt. Men de allra flesta av de väljare som hon försöker locka till sitt parti tycker nog ändå att det sticker lite i ögonen när det publiceras bilder på Busch när hon är på fest på restaurang och står tätt intill andra gäster och kramas. Att hon sedan lät SÄPO köra hem hennes vän – Youtubern Margaux Dietz – kan få vara en parentes i sammanhanget.
 
Självklart är det besvärligt att bli ifrågasatt för vad man gör i sitt privatliv, och att Busch inledningsvis hanterade detta avslöjande genom att klaga på socialdemokraten Annika Strandhäll känns väldigt ”on brand”. Men för den som byggt sin politiska karriär på att klaga på motståndaren kan det vara oklokt att så tydligt öppna upp för svartmålning av det egna beteendet – för inte vill hon väl utsättas för populistiska angrepp mot sitt eget agerande?

 

 
Text: Karl-Johan Svensson / Foto: Pressbild/Kristdemokraterna

© 2020 ALL RIGHTS RESERVED - MAïA .