Now Reading
Barn osynliggörs när våld upptäcks
KAMPANJPRIS! Få Maia i brevlådan i tre månader – betala endast 100 kronor! Prenumerera här!

Barn osynliggörs när våld upptäcks

  • Vad händer egentligen när ett barn som upplevt våld inom familjen upptäckts och hamnar i ett tillfälligt skyddsboende med sin ena förälder, och hur påverkas barnets liv?

De senaste veckorna har Aftonbladet rapporterat om svåra livssituationer för de många kvinnor som på grund av våldsutsatthet tvingats leva gömda. Bland alla de kvinnor som årligen tvingas fly och söka skydd från det livsfarliga våldet finns tusentals, i det närmaste osynliga, barn. Deras berättelser saknas allt för ofta i debatten.

Nyligen släppte Bris och Sveriges Stadsmissioner rapporten Min tur att berätta som bygger på samtal med barn som har upplevt våld mot sina mammor och som har vistats på ett eller flera skyddade boenden. Rapporten är en del i samverkansprojektet “Barns rätt i skyddat boende”. Syftet är att synliggöra barns egna perspektiv på hur våldet har påverkat dem, och belysa hur barnrättsperspektivet behöver stärkas inom området.
 
Barnen berättar om våldet hemma, om en ständig rädsla för slag och hot, och inte minst om hur uppbrottet hemifrån påverkar deras uppväxt, deras hälsa och relationer. Om försök att skydda mamma och syskonen, om att packa väskan i smyg för att hela tiden vara redo att fly. Om att behöva flytta runt och tvingas bryta upp gång på gång och om att inte få gå i skolan och kunna träffa sina vänner.
 

Det är berättelser som säger något mycket viktigt om hur samhället ser på barns behov och rättigheter i relation till vuxnas, när våld i hemmet uppdagats. Nämligen att barns behov många gånger blir sekundära.

 
Vi ser att barns egna behov och rättigheter ofta hamnar i skuggan av den vuxnas problem. Vägen ur en akut våldsam situation är ofta en flytt till ett skyddat boende. Då skyddade boenden i dag inte är reglerade i socialtjänstlagen som en insats till barn, blir de i praktiken medföljande till sina mammor, vilket påverkar hur barnet bemöts och vilket stöd barnet får tillgång till. Barnets situation osynliggörs, och kan heller inte följas upp på ett kvalitativt och rättssäkert sätt.
 
Barnen i rapporten upplever inte att någon vuxen på riktigt frågat dem om våldet och hur det har påverkat dem. Den upplevelsen är allvarlig. Varje barns unika stödbehov kan bara framkomma om barnet ges möjlighet att själv komma till tals. Ibland hade vuxna kanske frågat men inte lyssnat färdigt på svaret, blivit obekväma och inte frågat vidare. Barnen uttrycker en brist på egenmakt, inflytande och delaktighet i beslut som rör deras liv. De beskriver hur allt bara händer utan att de får veta när, hur och varför.
 
Några slutsatser vi drar är att:
• Barnets rätt till stöd, skydd och behandling måste utgå från barnet som egen individ. Barnets egna åsikter, upplevelser och förutsättningar behöver få större betydelse i beslut och utformning av stöd, och insatser behöver anpassas individuellt utifrån barnets behov (oavsett vilken insats en förälder fått).
 
• Det är oacceptabelt att barnets rättigheter sätts på paus under flykten från en förälders våld. Barnets rättsliga ställning måste stärkas i varje process kring barnet. Rätten till skolgång och hälso- och sjukvård måste säkerställas. Och kunskapen om barn och barnets rättigheter öka.
 
• Sverige har varit pionjärer i arbetet för att skydda barn från våld men mycket finns kvar att åtgärda. Det är dags att synliggöra barns egna erfarenheter och upplevelser och att stärka barnrättsperspektivet i alla led i arbetet för att skydda barn mot våld.

 

 

Text: Magnus Jägerskog, Bris generalsekreterare,
Sanna Detlefsen, vice ordf. Sveriges Stadsmissioner
 
Foto: Torsten Dederichs

© 2020 ALL RIGHTS RESERVED - MAïA .